Thoughts Of Tomorrow
…faith.doubt.wonder.confusion…Arkiv för december, 2008
En söndag
Jag var i kyrkan idag. Jag lyckades släpa mig dit och tänkte att det här blir nog bra. Men istället satt jag mest och var sur halva gudstjänsten. Har kommit på att jag inte gillar att fira gudstjänst så ofta. Jag gillar en tyst och folktom kyrka där det bara är jag och Gud. Och jag gillar inte Edsbergskyrka, den är ful och tråkig.
Jag satt och kände att jag inte alls hade någon gemenskap med dessa människor som satt där. Inte med den torra prästen och inte med de ännu torrare kyrkvärdarna. Inte med den konstiga killen längst fram som är nån sorts låtsas kyrkvärd ibland och har konstiga kläder. Jag är inte som han. Jag tittar inte med vördnad upp mot korset med knäppta händer, läser trosbekännelsen och ställer mig bakom varje ord.
Men någonstans där runt nattvarden drabbades jag av en insikt. Jag är kanske inte som den torra prästen som förkunnar Guds ord och tror att Jesus gick på vattnet. Men det är ju sån jag är. Min syn på Gud är inte den där vördnadsfulla ”du är helig, jag tror på dig och allt du har sagt”. Jag är Guds egna envetna, frågvisa och mycket irriterande barn. Jag frågar alltid; Varför måste det vara så? Varför måste jag göra sådär? Vad fyller det där för funktion? Sådär tycker inte jag, jag tycker såhär!
Och självklart behandlar ju Gud mig då på ett annat sätt än de som säger att det är självklart. Gud har haft och har fortfarande ett enormt tålamod med mig. Han ger mig den tid jag behöver.
Och plötsligt kändes det inte så hemskt att sitta där längre, trots att jag fortfarnde irriterar mig över många av gudstjänstens riter. För jag vet att Gud möter mig på ett annat plan. Han möter mig på en plats där jag behöver honom, på mitt sätt. Och det är helt på mina villkor.
Vad ska jag göra?
Har jag till slut kommit fram till något efter att ha funderat så mycket på morgondagen?
Jag var i stan idag och fikade med Kalle. Han har nyligen avslutat sin fritidsledar/församlingspedagogutbildning på sigtuna och jag skulle höra lite med honom hur det var att gå där, om det skulle kunna vara något för mig. Jag blev nog mer förvirrad än vad jag var innan. Men vi hade ett bra samtal och jag tror jag har kommit lite närmare den väg jag ska välja. Församlingspedagog känns trots allt som ett yrke jag skulle kunna hantera. Sättet man arbetar på t ex, dels har man egna projekt men man sammarbetar även med andra. Jag funderar mer och mer på det och ju mer saker jag kommer på desto mer tycker jag det stämmer överens med hur jag är.
Men jag ska tänka lite till. Ett år eller två kanske. Och bolla lite mer med Kalle kanske.
Lussande barn och dyra tandläkarbesök
Måndagen har nog mestadels varit hemsk. Fick uppleva treornas luciatåg det första jag gjorde på morgonen på jobbet. Det var fruktansvärt. Nej jag är tyvärr inte lika politiskt korrekt som Hanna.
De sjöng falskt och i olika tempo. Och så var man tvungen att applådera efter varje låt, det gör man ju aldrig under ett luciatåg! Efter att ha överlevt ”Tipp tapp tipp tapp”, ”Santa Lucia” och ”Godermorgon i denna stad”, trodde jag inte att det kunde bli värre. Men jodå, då skulle det fram med blockflöjtarna. Och det finns nog inget värre än ungar som spelar blockflöjt, jag trodde min stund var kommen och att jag skulle avlida. Publiken satt leende och föräldrar tindrade med ögonen och tog kort. Jag höll på att spy. Det var nog bara jag och Leo som helt ärligt kunde erkänna att det lär förjävligt. Hörde någon bakom mig som sa ”Men måste de spela så högt”. Och där sitter Leo och åller för öronen. Autistiska barn är för underbara alltså, så ärliga.
Tillslut var det över och livet kunde återgå till det vanliga efter lussefika i klassen med lussebullar utan saffran. Nä, jag är inte bitter…
Måste väl erkänna att dagen flöt på ganska bra efter det, men sen hade jag tid hos tandläkaren. Det var tredje och sista gången på en månad. Jag lyckades komma undan med den nätta summan på 5400 kronor på tre besök. Fatta vad jag kunde fått för de pengarna. Och lång tid tog det och ont gjorde det. Nu är jag bedövad i halva käften, fattig och hungrig. Men vem fan har någon matlust efter att ha fått fyra behövningsprutor. Jag känner fortfarande blodsmaken i munnen. Nä, jag är inte bitter….
Om man kunde veta hur långt ens liv skulle bli. Så skulle jag vilja veta det bara för att veta hur många år till man måste plåga sig med att gå till tandläkaren. Annars gillar jag att livet är en överraskning. Jag har inget behov av att veta när jag ska dö, det skulle vara endast för det där med tandläkaren.
Pepparkaka on my mind
Det är mycket att stå i så här inför jul. Jag har till och från haft ovanligt mycket julkänsla, trots bristen på snö. Vet inte om det beror på allt julpyssel jag sysslat med på skolan eller om jag bara har insett att julen är ganska mysig ändå. Hela helgen har i princip spenderat vid köksbordet pysslandet med en pepparkakskyrka. Förskolan hade gjort pepparkakshus på jobbet och jag blev inspirerad. Men det kändes tråkigt med ett vanligt hus, därför fick det bli en kyrka. Skorsten gjordes om till kors och kyrkfönster skars ut. Det tog ett tag men jag är rätt nöjd ändå. Nå är ju bara frågan vem som ska äta upp den sen. Men jag funderar på att ha pepparkakskyrksrivning på min födelsedag då jag också tänkte fixa med någon form av tillställning. Det blir säkert bra. Men först har vi ju jul och nyår, vilket jag delvis ser fram emot och delvis fasar för. All den där maten som ska ätas och alla klappar man ska få samtidigt som man ska försöka tänka på andra, det går inte ihop. Men då är det väl tur att det bara är jul en gång om året.
Här är pepparkakskyrkan.
Reklampaus
Det finns alldeles för lite snygg reklam. När det då händer att det dyker upp något riktigt snyggt i rutan blir man glad. Man behöver inte i första hand omedvetet tänka: ”Det där måste jag köpa”, och medvetet tänka: ”Suck, inte reklam igen”.
Utan man kan njuta av det vackra i reklamen, av musiken, av djupet och av att någon för en gångs skull tänkt till lite längre än ”Haha det här blir roligt”.
Det är reklamer som dessa som får mig att gilla reklam lite lite grann.
Nattaktiviteter
Det är bara kyrkfolk som kan komma på idéer som att samla ihop folk från hela stockholm och spela volleyboll mitt i natten. Jag och Johanna bestämde oss för att åka på SKUSS årliga midnattsvolleyboll. Denna gång var det täby som höll i festligheterna. Men eftersom varken jag eller Johanna hade något lag att spela i tänkte vi mest åka dit och kolla läget och se om det fanns något annat roligt att göra där, t ex sjunga singstar som är en annan populär kyrkaktivitet. Men vi blev rätt besvikna när vi kom dit, det enda man kunde göra i år var att spela volleyboll eller titta på när andra spelade volleyboll. Och just volleyboll är inte riktigt min grej, jag tycker mest bara att man roterar hela tiden och har inte alls koll på reglerna. Fresta skämde ut sig ett år när de var med som lag och sen dess bestämde jag mig för att inte spela volleyboll mer och det har jag inte gjort heller. Kul i för sig att träffa folk som man inte träffat på ett år. Nu är det väl bara att vänta till STUH, om man nu ska åka på det i år….
UMO
Av en händelse gick jag in på umo.se idag. Den nya ungdomsmottagningen direkt på nätet som det görs reklam om på bussar och tåg. Egentligen skulle jag kolla om jag hittade bilden på en tjej som de har på reklamskyltarna på bussarna där det står ”Vill du se mig göra något jag tycker om?” ovanför. Satt på bussen och tyckte hon hade väldigt snygg frisyr och jag är ute efter en ny vinterlook, men det kändes så besvärligt att ta ner en hel sån skylt och ta med till frisören och letade därför efter samma bild på hemsidan.
Där fanns inte mycket bilder från reklamerna men jag fastnade ändå. Jag gillade speciellt diskrimineringsfilmerna som var helt omvända från vad man tyvärr är van vid. Den svenska killen fick inte komma in på krogen, killarna blev aldrig passade av tjejerna på gympan istället för tvärtom och på ”dövgymmet” behövde man tolk för hörande om man som icke-döv skulle få gå med. Så enkelt men ändå så tänktvärt.
I övrigt tyckte jag att sidan var bra och kändes modern. Den tar upp allt som en tonåring kan undra över i livet och om man inte tycker att sidan är tillräcklig fanns det en enkel sökmotor för ungdomsmottagningar i hela Sverige.
Men det roligaste var ändå den röda panikknappen som fanns till höger på sidan. Tycker man att det kändes helt fel att gå in där eller kanske blir man påkommen att läsa och tycker det är pinsamt, då kan man snabbt trycka på en knapp där det står ”Panik-lämna sidan”, och då hamnar man raskt på google. Det är ju så underbart så det finns inte.
Go teenage knowledge!
