Thoughts Of Tomorrow
…faith.doubt.wonder.confusion…Arkiv för oktober, 2008
På besök hos småfolket
Var en sväng förbi småfolket på gamla hederliga ”KU”, eller Svenska Kyrkans Ungas lokalavdelning i Fresta, om man ska vara lite mer formell. Som sagt mycket småfolk och inte många jag kände igen, men det var trevligt ändå. Jag drog historien om den blå tegelstenen på ordentlig norrlänska, för första gången på säkert fem år, otroligt att jag fortfarande kommer ihåg den. Och så lärdes det ut en ny Pingu-lek, som var mycket meningslös men vansinnigt rolig.
Under andakten när jag satt där och tittade på det gyllene korset som är skrämmande likt ett tempelriddarkors och Jessie gosade med sin nya flickvän brevid mig, var det en sak som slog mig. När man i framtiden någon gång ska hitta ”The one”, finns det en sak som är absolut viktigast för mig. Jag är förvisso väldigt kräsen, men framförallt vill jag hitta någon som delar min tro, eller möjligt är extremt förstående med den. Nu vet jag inte alls hur Jessies nya flickvän än för jag hann inte prata med henne, men jag har upplevt alldeles för många av folks pojk-/flickvänner som följt med på KU och sen inte allt förstått meningen med det. En religion är kanske inte något som märks så väl i alla fall inte alltid på mig, men det är en sån otroligt stor del av mig. Att leva med en person som inte förstår varför jag ber skulle jag nog ha väldigt svårt för. För det är tyvärr inte något jag bara kan välja bort, det är något jag är. Det var bara något som slå mig.
Fia höll en kort men enkel andakt där temat var ungefär ”Tänk som en hund”, när man lever så blir det lite roligare. Vi fick även beskåda gestaltningar av Super Mario, Sonic och Zelda och Fia erhöll första pris i charader. Imorgon är det halloween-fest på skolan och jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig. Så det börjar bli hög tid att fundera över det.
Norrland vs Stockholm vs Göteborg
En stockholmsnorrlänning med finskt påbrå, som har flyttat 12 gånger i sitt liv och inte riktigt hör hemma någonstans… Det är jag det. En sak har jag dock lyckats konstatera, norrlänningar tål inte väta och stockholmare tål inte kyla.
Under min tid som göteborgare (eller vilsen stockholmare på fel sida om Sverige), fick jag ganska brutalt lära mig att vi norrlänningar inte tål väta. 20 minus och snö är inga problem, men när det är 4 plus, stormvindar och det regnar rätt upp i näsan så paraply är helt lönlöst, då är det inte kul längre. Av min tio månader långa tid som volontär spenderade jag säkert fem månader med att vara konstant förkyld och hosta sönder lungorna. Det har aldrig varit ett problem för mig i stockholm, men jag tycks inte vara gjord för Sveriges baksida. När jag var där nyligen för att hälsa på Hanna återkom min hosta och jag gick genom en hel krogkväll ungefär 23-04 med samma hosta som jag hade för knappt ett halvår sedan.
Hösten har kommit till Stockholm och den är ljuvligare än någonsin. Jag minns inte när jag senast upplevde en sån här fin höst, med strålande sol, några plusgrader varmt, friskt fläktande vindar och sprakande färger på träden. Det känns väldigt lyxigt just nu att ha det jobb jag har, där vi är ute så mycket. Jag anmäler mig gärna som frivillig att stå kvar ute och vakta de sista barnen som inte vill gå in, när övrig personal håller på att frysa häcken av sig. Själv står jag i solen, längst husväggen för att komma bort från den värsta blåsten och andas in den kyliga höstvinden som känns så helande och renande på mina stackars sönderhostade lungor. Och jag känner hur min själ skriker efter sina rötter. Jag vill stå längst upp på en snöklädd bergstopp och andas in samma luft. Jag vill bygga snögrottor i två meter djup snö. Jag vill åka så långt norr ut det bara går och åka snöskoter hela dagarna. Jag vill ha vinter, riktigt vinter! När jag bodde ihop med Tim åkte vi ibland till hans mormor och morfar i dalarna och då fick jag köra skoter. Det var trevligt.
Eftersom det nästan hela tiden är under 10 plusgrader nu och officiellt höst, har självklart stockholmarna brassat på med tropisk värme på bussarna, vilket alltid är något jag avskytt. Jag vet hur jag ska klä mig när det blir kallt, jag kan det, jag har det i blodet. Men hur fan ska man klä sig när man först ska ut i minusgrader och tre minuter senare ska sitta på en 40 grader varm buss? Jag bara undrar… Jämn temperatur verkar de inte förstå sig på här i huvudstaden.
Nä, jag vil verkligen åka upp till norrland nu och känna på den riktigta kylan som kommer snart. Och ändå åker jag ner till Göteborg titt som tätt, staden jag fysiskt sett inte tål, och hostar sönder lungorna lite till.
Hur svårt kan det va?
Har precis kommit hem från trevlig middag med pride-gruppen, i ett något berusat tillstånd kan jag väl erkänna. Det diskuterades pride (såklart), men även kyrkan, jobb och framtiden. Jag undrar om jag är den enda som har så svårt för det här med framtiden. Addri pratade om hennes framtid som präst, som hon förvisso just nu har lite problem med, men hon har ändå hittat sitt kall. Många av mina vänner har börjat plugga och har mer eller mindre kommit på vad dom ska bli, men jag har ännu inte hittat mitt kall. Hur svårt ska det vara egentligen? Tänkt om jag aldrig kommer på det. Jag har lyckats utesluta några saker som jag inte skulle vilja göra, men jag har många olika intressen och inget som är riktigt min grej, någon som jag vill göra resten av livet. Hur kommer jag då på det undrar jag? Kommer jag vakna upp en dag och inse vad jag vill bli? Eller ska man kanske bara ta en dag i taget och låta det komma till mig…
Jag har några olika alternativ som jag har lyckats komma fram till, men jag har aldrig varit mycket för att plugga och fasar för den dagen då jag sitter där igen med 250 sidor att läsa oh fyra uppsatser att skriva osv. Kan man inte bara få vara mångsysslare? Men man tjänar kanske inte så bra på det. Hur gör alla andra?
Man trodde ju att man skulle fått lite hjälp uppifrån vid det här laget, men som jag sedan länge fått lära mig är min Gud en väldigt speciell Gud. Ironisk, komisk, och hör inte gärna av sig i förväg. Men en liten hint skulle ju inte skada. Någon form av vägledning. Fast det kanske är just det jag får fast jag inte riktigt märker av det….
W.I.P
Efter att ha lämnat min gamla blogg bakom mig, har jag nu slagit mig till ro här på wordpress. Fast så mycket ro vet jag nu inte om det är. Jag hade någon sorts vision om att den här nya bloggen skulle bli snyggare, bättre, fräschare, men jag vet inte om jag har åstadkommit det riktigt.
Det är fortfarande Work In Progress och fram till dess att jag kommer på de där riktigt smarta och djupa inläggen får ni nöja er med gamla vanliga jag, fast det är kanske inte så pjokigt. Här kommer inriktningen bli lite annorlunda från den förra bloggen. Då den i huvudsak startades för att folk skulle kunna läsa om mitt volontärår och det sedan länge är över, börjar den kännas lite passé. Har blir det mer religionsfrågor och funderingar över vad tusan jag ska göra av mitt liv egentligen. Jag har vuxit, jag har mognat, jag är mer förvirrad än någonsin och här blir min nya plats att lägga ut mitt privatliv, eftersom vi 80-talister tydligen måste göra det. Enjoy!
